Hem
Personlig rådgivning / Doula
Butiken
Krönikor
Artiklar
Drinktips!
Dagbok
Att ladda hem
Internet Länkar
Våra användares bloggar
Kontakta oss
Vem driver sidan
Site Map
e-mail me

Krönikor
Nu har Viktsnack.se äntligen sin egen krönikör

Krönikorna får diskuteras i forumet men får ej spridas vidare i sin helet. Dessa är skriva för Viktnsack.se

Så njut av Nicksons sköna krönikor!

Krönikören får vara anonym och skriva under alias men det ska vara en och samma person som skriver i krönikan. Fler krönikörer är möjligt om stort intresse finns.

Lär känna vår Krönikör Nickson
F: Vill börja med att hälsa dig välkommen som krönikör på Viktsnack.se.

S: Tack så mycket, det ska bli hur kul som helst!



F: Hur känns det att ha blivit tillfrågad att bli sidans krönikör?

S: Jag är ödmjuk inför uppgiften, och ska ta mig an uppdraget med största allvar. Eller, med så lite allvar som möjligt, vi får väl se…



F: Du är ju ingen viktkämpare i den bemärkelsen som vi andra på sidan är, kommer det att märkas av i dina texter?

S: Jag kommer att skriva om hur gott det är med onyttig mat, att fett är en smakbärare och att man bör unna sig allt gott här i livet, för sen är man död väldigt länge. En sorts anti-tes till det andra, helt enkelt.



F: Till vem riktar sig dina krönikor?

S: Till alla och ingen, men främst till de som kan läsa.



F: Min förhoppning är ju att få fler män till vår sida, inte bara för att de är underbara utan för att man behöver jämna ut i hönsgården ibland. Tror du att du med ditt skrivande kan få hit våra respektive?

S: Tveksamt, jag skriver uteslutande för en kvinnlig publik, ty att få kvinnors uppskattning har varit min drivkraft de senaste 39 åren och jag tänker inte ändra på ett förlorande koncept…



F: Min man läser ibland om sidan är uppe men han har ingen egen inloggning. Tror du fler män läser för att se vad som pågår i sina kvinnors liv? Själv skulle jag nog bli smickrad om maken läste ibland.

S: Möjligen kan man bli lite nyfiken på vad ni hålls med, men samtidigt så är det en lite skrämmande inblick i en främmande värld, det är på något sätt tryggare med fotboll och bilar. Eller nåt.



F: Som många på sidan redan vet är du ju ett ”bihang” till någon av våra medlemmar. Det pågår ju en riktig detektivundersökning för att få reda på vem du är. Många har nog redan listat ut det (jag gjorde det ganska snabbt) men kommer du att avslöja dig eller fortsätta skriva anonymt (under alias alltså)?

S: Vid någon punkt lär det vara meningslöst att fortsätta dölja vem min bättre hälft är, jag har sett att så sent som idag anser sig flera vara ganska säkra på vem det är. Och i takt med att ledtrådarna blir flera så blir det ju till slut för enkelt, och då är det inget skoj längre. Får väl hitta på något nytt att vara hemlig om!



F: Vad tycker frugan om att du härjar ute på forumet? Eller läser du inte så mycket av det vi skriver?

S: Jag läser väl en del, men det går i vågor, en del är rätt enahanda om hur mycket ni väger från dag till annan, och annat blir ganska personligt, men allt som gör henne lycklig gör mig mindre olycklig.



F: Tycker mig ju känna din respektive ganska väl, finns det nått hon inte skulle vilja du skrev om i dina krönikor?

S: Säkert, men jag har inte frågat henne.



F: Nu är vi ju ett väldigt nyfiket gäng och vill ju ha massor av smaskiga detaljer om vad som händer i ditt och familjens liv. Hur långt kommer du att släppa in oss?

S: Så nära för ingen gå, sjöng Kent en gång, vi får väl se. Ni får väl tala om vad ni vill veta?



F: Kan du berätta lite om dig själv? Vad arbetar du med, skriver du mycket etc?

S: Jag arbetar som applikationsspecialist med inriktning på affärssystem, spännande värre. Reser en del i jobbet till våra dotterbolag i främst Europa, men det varierar. Skriver? Ja. Alltid. Ibland i huvudet, ibland på papper, ibland på datorn. Har frilansat lite som journalist och då skrivit mest om fotboll, har tillsammans med några kamrater en ”klubb” där vi träffas och pratar om böcker en gång i månaden, och i samband med det så driver vi även en hemsida där jag skriver en del, jagar faktiskt lite extrajobb som skribent just nu, fast helst betalt…resten lär visa sig i det jag skriver.



F: Hur ”tvingas” du leva där hemma när frugan går på diet? Är det blomkål varje dag och räkna kalorier och kolhydrater tills du kräks?

S: Nja, hon sköter det dietiska och jag sköter mig ganska mycket själv, de av er som har läst mitt inlägg i forumet har väl sett en del av hur det funkar hemma hos oss. Jag räknar så lite som möjligt, har aldrig gillat matte men gillar mat!



F: En lite känslig fråga kanske men skulle Herrn behöva minska nått kilo eller så men vill vara lite mot strömmen i det här gänget?

S: Nja, nåt kilo har väl ingen dött av, så visst. Fast en riktig karl ska väga tresiffrigt…och visst, jag är gärna fejkkärringen mot strömmen i detta sällskap av riktiga damer.



F: Eller du kanske rent av redan minskat en massa på köpet liksom?

S: Nja, jag försöker i görligaste mån tänka på att äta, så jag ligger på en viktminskningsplan där jag räknar med att ha tynat bort helt om sisådär 60 år. Får se om jag lyckas.



F. Min man gick ner en massa när jag började med min viktminskning (hatar ordet banta) så jag antar ju att du gjort lika så, men fuskar du som min man? Åker in och köper kaffe och muffins på McD eller kaffe och kanelbulle på SevenEleven bara för att det är billigare än att köpa frukt?

S: Fuskar?! Här fuskas inte! Vill jag ha en kanelbulle, då tar jag en kanelbulle. Fast sig inget till min fru…



F: Du verkar ju vara en skön snubbe när man läser dina än så länge få texter. Är det dig vi ser eller är det Nickson?

S: Jag är jag och kan inget annat, om än något skruvat.



F: Nu kan jag inte komma på nått mer att fråga dig om men om du har nått smarrigt bidrag så är du välkommen att dela med dig av det!

S: Min fru heter .........................................................!



F: Sist men inte minst, hur ofta kommer dina krönikor att komma ut på sidan?

S: Oregelbundet är bra, utom när det gäller vissa kvinnliga besvär, men en eller två per månad ska jag försöka värka ur mig.



Back to Top

Att äta eller inte äta, det är frågan publ 3/1-08
Att äta eller inte äta, det är frågan

Jaha, då var det ett nytt år. Igen. Och alla har väl lovat både ditten och datten som inte kommer att hålla, det ska motioneras och gås ner och snickras friggebod och renoveras kök och slutas snusa och röka och jag vet inte vad. Apropå snus, hörde på macken att en dosa Ettan kostar 49 spänn! Herreminje. Tur att det trots allt finns laster man lyckats undvika under sina kryssningar mellan vällusternas skär. Eller heter det vällustarnas?

Och jul har det varit. Varje år så pratar man om att i år ska man minsann dra ner på julmaten, äta nyttigare, ta det lugnare och köpa färre och billigare presenter. Sen sitter man där ändå på julaftonskvällen i ett hav av presentpapper och snören, sönderslitna förpackningar och de lite mindre kuliga klapparna som man måste försöka rädda från att hamna i pappersåtervinningen.

Själv känner jag mig…expanderad. Jag har jobbat hårt under hösten på att lansera ett nytt begrepp för fortbildning inom företaget, jag har pratat om kompetensutvidgning i stället för kompetensutveckling, för det åtminstone vi behöver hos oss är att de anställda breddar sin kompetens och inte bara spetsar till den som det lätt blir annars, för det är ju roligare att fördjupa sig i sånt man kan…i alla fall, det var inte på det här sättet jag hade tänkt mig att bli vidgad. Men vad fanken, sånt är livet.

Och sen när man äntligen tuggat sig igenom julbord och rester, då är det plötsligt nyårsafton! Med tjusigt käk och gott att dricka. Blev lite väl gott i år för vissa, men kul hade vi! Champagne är för jäkla gott alltså! Egentligen borde man vänta med att köpa någon form av alkohol tills man har råd med en fin flaska bubbel, för det är helt otroligt vad gott det är. Fast ibland är det ju gott ändå…svårt det där.

I övrigt så går livet sin gilla gång, med alldeles för mycket arbete, för dålig kosthållning, för lite motion och för sena nätter. Och så får man för sig att kompensera för all skit man ätit under helgerna och så sitter man där med sina salladsblad och sina morötter, och för lite äter man så blodsockret går åt helvete och så känner man hur man bara måste till varuautomaterna och…ja, ni vet.

Men i år, då ska ni få se. Jag ska minsann visa att jag kan, vänta bara. Måste kolla lite i kylskåpet bara, har för mig att det finns något där som är på väg att bli gammalt…

nickson



Back to Top

Semester! Publ - 20/7-07
Semester!

Visst är det skönt? Med semester, alltså. Man ser framför sig hur de närmaste veckorna ska levas i ett rosa skimmer, hur man ska hinna det man vill, koppla av och bort allt och bara vara. Det går sådär, om man ska vara ärlig, min semester har varat i 7 arbetsdagar och jag har till dags dato gjort följande:

• Jobbat. I knappt 10 timmar. Faktiskt lite bättre än jag trodde, men det blir nog ändring på det nästa vecka…åt fel håll, alltså.

• Sovit. Åt helvete för lite.

• Sprungit efter snart treårig son. Ja!

• Passat upp på 40-årig hustru. En hel del…

• Sprungit eller idkat andra former av motionsbefrämjande aktivitet. Hehehehe…

• Haft svensexa för en kamrat. Tungt.

• Kört bil. Ojojojoj, alldeles för mycket.

• Sa jag sovit? Är trött.



Lyckat, eller hur? Men nästa vecka blir nog bättre. Säkert! Tror jag. Hoppas…

Hur har ni det i gröngräset då? Frid och fröjd i arselhöjd? I fas och i form och allt vad det heter? Kära hustrun är lite instabil beträffande vikten just nu, hon tränar frenetiskt och försöker inbilla mig att det faktiskt är en sorts motion att tugga. Jag hävdar motsatsen. Som jag tror att jag nämnde i förra krönikan, Daimstrutar är ett resultat av ren ondska.

Själv har jag bestämt mig. Ja, bortsett från att göra vad jag kan för att undvika Lätt & Lagom, så ska jag lägga mina knubbiga fingrar(mer om det senare…) på en token däringa viktväktar-cd, där man kan registrera points och motion och hela tjillevippen. Inte så mycket för att just gå ner i vikt, utan mer för att de facto ha koll på vad jag trycker i mig. Vem vet, man kanske kan slå pointsrekord?

Knubbiga fingrar, var det. Har just fått en ny jobbmobil, en SonyEricsson K550i, och jag vill nu ge er ett uppdrag: jag vill till varje pris ha reda på:

• Vem som designade den?

• Varför?

• Hur mycket hade vederbörande rökt/druckit/snortat/skjutit upp innan? Och vad?

• Hur fan tänkte vederbörande?

Till er som inte har sett den så kan jag säga att den till största delen ser ut som en vanlig, modern och lite snikig nalle, men tittar man närmare så upptäcker man att tangenterna, ni vet, de med siffror på, ÄR GJORDA FÖR FEMTEKLASSARE MED PIANISTFINGRAR! Och det har inte jag…typ. Resultat är att jag har mer välklippta naglar än någonsin och att jag skriver sms långsammare än på flera år. Tack för det, SE.

Det om detta. Mina tankar går alltjämt till Morran och Hobbiten och deras lilla älva. Jag tänker på Er och önskar Er allt gott. Kram!

OAO, som min nye chef brukar skriva…

/nickson



Back to Top

Midsommarkrökika - publ 26/6-07
Midsommarkrönika

Jo, jag såg mailet. Ni vet, det där allas vår Obersturmbahnviktminskningsführer Veronica ondgjorde sig över min brist på transparens. Eller nåt. Men här är jag, livet haver varit överfullt och det har inte givits tid att fundera och formulera sig, men jag gör ett försök.

Låt mig inleda dagens predikan med att utlysa några sekunders eftertanke och reflektion över det öde som så oblitt drabbat alls vår Morran och Hobbiten. Ingen, upprepar ingen, är värd det öde som de tvingats ställas inför, och allra minst två personer som vid mogen ålder funnit såväl lyckan som varandra. Ingen. Mina tankar går såväl till dem som till deras familjer. Inget jag säger eller skriver kan lindra smärtan och ångesten, men icke förty: Vi finns här. Våra förtappade själar tänker på er, och våra syndfulla sinnen älskar er.

I övrigt så går livet i Bergslagen sin gilla gång. För mycket att göra, för lite tid och en strid på kniven för att få ihop alltsammans, men så är det ju för de flesta. Hustrun kämpar på med sin vikt, och av resultatet att döma så är det ett utnötningskrig som hon kommer att vinna vad det lider, även om det ibland känns som om vi borde få guldkort hos GB. Daimstrut är ett djävulens påfund, den saken är klar.

Min egen vikt talar vi tyst om, den är som den är och även om vintern och våren har inneburit ett träningsuppsving av sällan skådat slag, så är ju den underbara sommaren här nu, med förkylningar, allergi och om allt går som det brukar en schysst lunginflammation framåt augusti. Fast jag är fortfarande längre än tung!

Sonen fortsätter oförtrutet att utforska livet, och som medpasagerare på den resan så får man uppleva fantastiska saker. Fast han envisas fortfarande med att anamma hustruns dygnsrytm, vilket inte är riktigt förenligt med ett ”normalt” arbetsliv, men skam den som ger sig!

Jag har, i likhet med så många andra, varit fullkomligt usel på att titta till sidan den senaste tiden. Och inte har jag några ursäkter heller, inga hållbara. Det har bara blivit så.

Fyllt år har vi gjort också, jag och hustrun. Så här gammal har jag aldrig varit förut, det är ett som är sant. Täppas Fogelberg hade en gång en programserie i radio som hette ”Trött, fet och fyrtio”, och det är banne mig words to live by, som amerikanerna säger! Fast å andra sidan är man väl varken tröttare eller fetare än man var för ett halvår sen, möljigen lite äldre.

Åter till midsommartemat. Hur ska ni fira midsommar? Sju sorters bantningskurer under huvudkudden? Sju sorters halumi på matbordet? Eller helt enkelt sju sorters proteinpulver till snapsen? I vilket fall, försök att ha så kul ni bara kan med kläderna på. Eller av, jag dömer ingen. Själv har jag dragit nitlotten och ska arbeta, dataavdelningen sover aldrig eller vad det heter. Om Gud är god så kan det kanske vankas lite god mat när jag kommer hem, jag håller tummarna.

Angående frekvensen på krönikeinlägg så lovar jag varken bot eller bättring, men jag ska försöka, det ska jag. Orsa kompani, ni vet.

Nåväl, gack åstad ut i den fagra sommarnatten, sök upp er själsfrände, eller nån som ser snäll ut, och ge er hän åt allt som därtill hör. Men var försiktiga och använd cykelhjälm!

/nickson



Back to Top

Till Kvinnan - publ 9/3-07
Till kvinnan

Idag är det kvinnans dag, den internationella kvinnodagen. Egentligen är det synd att det måste behövas, men så är det. De mer missunnsamma representanterna för mitt kön hävdar att det är orättvist, för det finns ju ingen mansdag. Det må så vara, men handen på hjärtat: har det inte varit en nästan oändlig rad av såna dagar genom årtusendenas lopp?

Kvinnor. Tjejer. Flickor. Brudar. Guss. Kärt barn har många namn, men ett har de gemensamt, och det är att de inte alltid uppskattas efter förtjänst. Det gäller säkert män också, men vad fan. Och tro nu inte att det här är nån sån där jämställdhetsmumbojumbo, icke. Jämställdhet är bra, millimeterrättvisa är fördummande. Åt båda håll.

Vill min hustru att jag hjälper till med disk och tvätt och matlagning och städning? Självklart. Vill jag att hon hjälper mig med de ”manliga” uppgifterna? Lika självklart. Men därifrån till att vi inför en militär lösning på våra liv är steget långt. Oändligt.

Militär lösning, kanske ni undrar. Låt mig förklara. I min glada ungdom, typ på 70- och 80-talet, så såg svenska militära myndigheter det som en sport att placera rekryterna där de passade sämst. Var du kock i det civila så inte fan fick du laga mat åt bassarna. Du skulle svetsa stridsvagnsband i stället. Och var du svetsare eller bilmekaniker, så nog vore det väl lämpligt att du brassade käk. Logiskt, eller hur?

Och då verkar det ju dumt att vi, som hjälpligt begåvade och tänkande individer, löser problem genom att jag står och stryker när min fru är ute och byter däck på bilen. Tycker jag. Det finns vissa biologiska skillnader mellan män och kvinnor, och, handen på hjärtat, det är ju det som gör motparten så jädra lockande!

Jag är inte feminist. Jag är heller inte maskulinist, om det nu finns ett sånt uttryck. Nej, jag bekänner mig blott och bart till humanismen, tron på att ALLA människor, såväl män som kvinnor, har lika värde. Någon annan tro har jag till dags dato inte behövt.

Och vet ni vad? Jag älskar er. Allihop! Somliga mer än andra...



Back to Top

Vintern rasat- publ 9/3-07
Vintern rasat!

Så har då vintern rasat färdigt för den här gången. Hoppas jag. Men känner jag den karga, svenska naturen rätt så kan vi förvänta oss en repris, om inte förr så under april månad, det hör ju till. Men! Nu hör jag fåglarna kvittra, gräset ser ut att ligga i startgroparna för lite seriöst groende och i den nytinade jorden håller lökarna som bäst på att förbereda sig för start, de byter olja, kollar tändstift och vad det nu är lökar behöver kolla.

Vårfloden har dessutom kommit igång. Det stilla frusna diket utanför mitt fönster har över en natt förvandlats till en pustande, frustande testosteronstinn fors av manlighet och tillbakahållen ilska. Härligt! Själv sitter jag på min kammare och funderar över om det är mödan värt att dra igång vårdepressionen i år, eller om man kan anse det avklarat i och med att jag tillbringat vintern på diverse schäslonger knaprandes lyckopiller. Jo, det får nog fan vara bra nu.

Vi går mot bättre tider, tro mig tro mig, för det har tiderna själva bestämt. Så, nu har jag gjort en av mina kamrater lycklig genom att citera hans husgud. För er som inte vet vem jag syftar på tänker jag inte tala om det. För er som vet, grattis!

Som ni förmodligen har märkt så har jag egentligen inget att säga. Men det har jag ju å andra sidan gemensamt med 63,7 procent av dem som breder ut sig i olika medier, så jag kör vidare. Häromdagen så var det den internationella kvinnodagen. Den firades på olika sätt runt om i världen, med manifestationer, slagsmål, demonstrationer och lyrikaftnar. Själv så firade jag den på ett mer inåtvänt, traditionellt manligt sätt: jag tänkte på tjejer, kvinnor, fruntimmer, damer, sländor, spättor, brudar, babes, ja på all världens feminina representanter…utom möjligen Jean-Pierre Barda, honom tänker jag på vid andra tillfällen.

Kvinnor är vackra! Det finns något vackert hos varje människa, har en klok man sagt en gång, men vackrast är kvinnorna. Och störst av allt är kärleken!



Back to Top

Heartbreak Hotel - publ 9/3-07
Heartbreak Hotel

Häromdagen hörde jag hur ett par väninnor recenserade Colin Nutleys senaste film ”Heartbreak Hotel” för varandra. Än sen, det är väl inget konstigt med det, säger vän av ordning. Nej, det är det väl inte, fast jag blev lite fascinerad. Fascinerad av hur de menade att jo, de kände igen sig, och ja, så träffsäkert. Och det stämmer säkert, Nutley har ju främst gjort sig ett namn som en skildrare av Sverige och svenskarna, tänk bara på filmer som ”Black Jack” och ”Änglagård”. Fast det är klart, den senare filmen handlar om en homosexuell varietéartist och hans väninnas äventyr på den svenska landsbygden, hur många känner igen sig i det?

I alla fall så gällde det nu hans senaste alster och dess förtjänster och tillkortakommanden. Enligt de två vänninorna så verkade den inte lida av några sådana, tvärtom så fortsatte lovordandet en god stund med igenkännande skratt och nostalgiska kommentarer. Fast efter ett tag, när jag nästan hade tappat tråden i deras recenserande så var det en sak som slog mig, som stack ut klart och tydligt: deras fullständiga övertygelse att detta är en film till vilken män icke göre sig besvär. Ty männen framställs, med all rätt enligt damerna, som fåniga fåfänga fårskallar som inget kan och inte vet vad de vill, som är rädda för känslor och att binda sig och som främst är till för att skrattas åt.

Det var här någonstans som fan flög i mig och jag bara kände att den filmen måste jag se. Jag vill se hur det ser ut när en man skildrar andra män på ett sånt sätt att kvinnor ler instämmande och nästan överseende över den manliga enfalden. Det var det första som slog mig. Det andra var sättet de recenserade filmen, med den genuina övertygelsen att man måste vara om inte kvinna så åtminstone schlagerbög för att kunna uppskatta den. Ty sådana djup och kvaliteter hade den att en genomsnittlig lagom korkad man inte förmår till fullo att leva sig in i de kvinnliga huvudrollsinnehavarnas liv, och dessutom skulle han nog ta illa vid sig för att han föreställdes som en lallande idiot.

Och nu blev det riktigt intressant tyckte jag. För lek med tanken att två män i eller strax under den gyllene medelåldern skulle prata på en offentlig plats på samma sätt om en film de gillar. Prata om att den är så träffsäker och att den visar precis hur korkade och intelligensbefriade kvinnor egentligen är. Hujedamig!

Nu är ju det här mest en lek med ord och situationer, för egen del så är jag, ehuru man, väldigt förtjust i lite lagom smetiga romantiska komedier, och min mest älskade DVD hemma i hyllan är ”Pride & Prejudice” i originalutgåva från BBC. Och var lugna, jag ska se till att komma över ”Heartbreak Hotel” och bilda mig en egen uppfattning, fattas bara. Ska bara se till att komma ihåg näsdukarna...




Back to Top

Freundlichen Grüßen aus Baden! - publ 31/1-07
Freundlichen Grüßen aus Baden!

Eller vad det nu kan tänkas heta… att folk inte kan prata svenska, så man förstår? Ärans och hjältarnas språk duger ju åt oss, och då borde det väl vara gott nog för åtminstone alla medlemmar i EU? Sen är jag ju inte i Baden, annat än på nätterna. Dagarna tillbringar(märk väl: tillbringar! Man kan inte på svenska språket spendera tid. Aldrig. Nicht. Verboten!) i något som lokalbefolkningen envisas med att kalla Oberwaltersdorf… ännu ett exempel på vårt språks totala överlägsenhet. Hur fan kan man döpa en ort till nåt sånt? ÖvreWaltersby?

Sen går det ju inte att vara i Baden utan att undra över hur långt det är till Baden-Baden, men det är nog någon defekt jag har…

I alla fall, idag, torsdag, skiner solen och det är en strålande utsikt över fjärran berg och slätter. Kursen är sådär lagom rolig(Order-To-Process handling within Movex 12.4), och de försöker tvångsmata oss med mat och bakverk. Igår kväll, till exempel, så var vi bara tvungna att sitta på Café Sacher och äta av tårtan som fått sitt namn från det stället. Och Wienerschnitzel och jag vet inte vad. Tur att det finns ett spa på slottshotellet. Och en annan sorts tur att jag har armen i gips och inte kan utnyttja pool och bastu och allt vad där finns. Däremot ska jag ta med träningskläderna nästa gång, för det finns ett riktigt mysigt litet gym, som motvikt till alla bakverk om inte annat.

Vi närmar oss nu dagen D. D som i Damernas ankomst till vårt enkla tjäll, D som i Dansant motion i vårt vardagsrum och D som i Dunderkulig melodifestivalsamvaro på lördagskvällen. Hoppas att ni får hur kul som helst, och jag lovar att inte lägga ut bilderna från övervakningskameran på nätet… hedersord.

Nu börjar inspirationen tryta. En gång skrev jag en krönika om att jag inte hade något att skriva om, och det gick ju bra det också, men det får räcka nu.

Noch ein Bier, bitte. Nur noch ein.



Back to Top

Det kostar på att vara en god make - publ 25/1-07
Det kostar på att vara en god make…

Idag kom min fru hem med två semlor. Väldigt små, men med samtliga ingredienser på rätt ställe: grädde, mandelmassa, kardemummabulle och florsocker. Och eftersom det som bekant är jättesynd om mig så såg jag fram emot att få dra i mig en temligen omgående, som herr Sventon skulle ha sagt. Jag slog mig ner vid köksbordet, serverade mig en temla och gapade stort. Innan jag hann slå ihop käkarna så kom sonen in och frågade ”Gör du?” Äter semla, svarade jag så pedagogiskt som möjligt. Vill du ha? ”Nej, vill ha apelsin”, svarade det lilla livet. Vilken förebild!

En skalad apelsin senare gjorde jag ett nytt försök att sätta i mig min godbit när frun dök upp. Den här gången hann jag åtminstone trycka i mig locket innan hon smet fram, beväpnad med en sked och grävde åt sig en bit grädde och mandelmassa, brödet hoppade hon över. Ska inte du ha en egen, frågade jag förvånat. ”Nej”, svarade hon, ”jag ville bara smaka. Och var snäll och göm den andra, jag vill inte se den.”

Nu strävar jag ju efter att vara en så god make jag bara mäktar med, så medan jag åt upp min semla så tänkte jag lite. Och lite till. Och ur min förvirrade hjärna hörde jag en röst som med ett alltmer aggressivt tonfall uppmanade mig att göra det rätta. ”Ta den andra också”, bräkte tordönsstämman. Anden är villig men köttet svagt, hann jag tänka, innan jag fann att jag i mitt suggererade tillstånd på något magiskt sätt hade fått även den andra mini-temlan på tallriken. Ett antal tuggor senare hade nummer två gjort nummer ett sällskap nere i den inte alltför tvättbrädeslika magen, och en viss ångest spred sig i kroppen.

Under tiden hade sonen lagt ner projekt apelsin, och i stället övertalat sin far att servera veteknäcke med smör och släktens stora svaghet, messmör, på. Hans farmor hade varit stolt över det sätt på vilket han resolut drog med fingrarna över brödet, samlade upp så mycket messmör han kunde för att sen njutningsfyllt stoppa in sagda fingrar i munnen och med ett vällustigt smackande slicka av desamma. Detta upprepades med smörgås nummer två innan hans far, närmast yr av sockerchocken från semlorna, kom till sans så pass att han kunde neka den lille parveln en tredje.

Nu mådde pappan inte bra. Inte alls bra. Faktum är att pappans mage stod i fyra hörn, och han sökte desperat efter något att döva illamåendet. Då slog de gamla matematikkunskaperna till, förvärvade genom idoga studier under en förspilld ungdom, och ur glömskans korridorer framträdde plötsligt i eldskrift mot kökstaket: minus och minus tar ut varandra!

Fortfarande hög som en skorsten av glykoser och ordentligt mättade fetter så tryckte han raskt i sig den apelsin som han tidigare skalat åt sonen. Och det var ingen liten apelsin, inte alls. Den var tillräckligt stor för att få illamåendet att ta ny fart, och efter att ha plockat av de sorgliga resterna av måltiden så vacklade han, närmast komatisk, till fåtöljen och satte sig tungt.

Det kostar på att vara en god make, tänkte han.



Back to Top

Evolution - publ 22/1-07
Evolution

Har ni tänkt på evolutionen? Inte? Det har jag gjort en hel del på sista tiden. Eller, om vi ska vara ärliga, och det ska man ju sträva efter, jag har tänkt på tjejer. Och då blev det evolution på något vis. Låt mig försöka förklara.

När jag var som hetast och ballast och ändå inte hade nån tur hos flickorna, det vill säga på det glada åttiotalet, då satt den ”högst” belägna punkten på ett genomsnittligt kvinnobröst ganska exakt 26,3 cm under hakans spets. Nu, 20 år senare, så har motsvarande punkt tack vare evolutionen stigit och befinner sig, återigen ganska exakt, 19,7 cm från gropen i hakan.

Av detta ställer man sig frågan: har bysten höjts eller har hakan sänkts sådär lite sedesamt och ljuvt? Tyvärr för oss obotliga romantiker så är det nog det första alternativet som är det rätta, allt skräp som dagens flickor gärna knör ner både i behån och i själva tutten är lyft den till oanade höjder och fått den att sakta men säkert närma sig ansiktet, och om inte denna utveckling hejdas så riskerar vi om sisådär 60 år se flickor med tuttarna vilande mot hakan, hemska tanke!

Jag riktigt känner hur den intet ont anande läsaren vid det här laget undrar om herr krönikören är riktigt klok? Och svaret på den frågan är: nej, förmodligen inte. Men se det ur min synvinkel; vilken bättre ursäkt kan en man i vad man tydligen kallar ”middle-youth” ha för att få gå omkring och helt ogenerat glo på mötande damers bröst? Om någon undrar vad man gör så är det bara att säga att man samlar material till en artikel, det biter på de flesta. Helt sanslöst bra.

Så, undrar den observante läsare, vad tycker jag då om utvecklingen hittills? Förutom att jag oroar mig för framtidens byster, alltså? Jo, jag är väl lite kluven. För även om jag kan tycka att dagens hårt hopklämda och upptryckta behag är åtråvärda så känner jag en viss nostalgi på de mer lösa och frisläppta brösten från min ungdom.

För sanningen att säga så är det ju så att kvinnan är den vackraste skapelsen världen skådat, och som allra bäst är den naken. Så det så.

OBS! Samtliga uppgifter i denna text är självklart en produkt av skribentens fantasi. Eventuella faktafel eller faktaförvrängningar är förmodligen avsiktliga och bör lämnas utan beaktande.



Back to Top

Om segling, kärlek och annat livsviktigt - publ 22/1-07
Om segling, kärlek och annat livsviktigt

Jag har seglat. För första gången i mitt liv har jag känt däcksgolv under mina 44:or, känt vågorna skölja över relingen och magen vända sig ut och in i baktakt med vågorna.

Jag ville dö. Jag satt under däck med huvudet mellan händerna och bad till den Gud jag mest bara tvivlar på om grund vi kunde köra på, ubåtar att krocka med och Bermudatrianglar att försvinna i...bara jag fick dö! Som med det mesta andra i livet så gick även detta över, vi nådde sent omsider land och jag fick åter fast mark under fötterna. Några timmar senare, med mat i magen och ett par stadiga groggar innanför västen så hade jag återfått mitt hopp om livet, även om jag kraftigt protesterar mot dem som häver ur sig floskler av slaget: "Du är starkare i och med att du har övervunnit din rädsla"...jag hade hellre varit utan den känslan!

Dagen därpå skulle vi medelst båt fraktas tillbaks till staden, något som fyllde mig med fruktan. Det var på darriga ben jag klev ombord och lät mig ledas till ett fönsterbord, men resan gick bra och jag återfick lite av den färg jag så totalt saknat tidigare. En vecka gick. Jag började sakta bli lite upprörd över det som hänt den helgen, över arrangörerna som släppte ut oss som offerlamm till påskslakten och över att något hade kunnat skrämma mig så till den milda grad. En tanke föddes: jag ska ta kontrollen! Jag ska ut och segla igen! Jag ska lära mig vad som händer! Jag ska bli, jag ska bli...seglare!

Sagt och gjort, jag städslade en kamrat med segelbåt, bjöd in mig själv och sa att vi skulle ut och segla. Nu är ju min kamrat inte typen som man behöver hota med skarpladdat vapen för att få ut på sjön, men ändå. Här ska seglas! På med sydvästen och snuggan i mun, sen är de sju haven mina.

Och var kommer kärleken in i bilden, undrar ni klentrogna läsare? Jo, det ska jag berätta: kärleken till livet fick mig att inte kasta mig i vattnet när jag var som mest rädd, och kärleken till livet får mig att vilja konfrontera rädslan och prova igen. Kärlek. Vad i livet är viktigare?

Ingenting. Absolut ingenting.



Back to Top

Kärlek och fotboll - publ 19/1-07
Kärlek och fotboll

Kärlek och fotboll. Har de något gemensamt, kan det rent av vara två sidor av samma mynt, som det så populärt heter? Jag anser det. Jag anser att man för att kunna bli en äkta fotbollsfantast måste ha en hel del kärlek inom sig, för det är vad det handlar om för många, kärlek. Kärlek till sporten, kärlek till ett lag eller till ett landslag.

Missförstå mig inte, jag räknar inte in det mer eller mindre fotbollsintresserade huliganpack som drar på härjningståg med fotbollen som ursäkt, de känner ingen kärlek till nåt annat än möjligen sig själva, jag är inte ens säker på att de vet vad fotboll är. Det är i grund och botten samma typ av lågpannade grobianer som slåss med varandra och med polisen oavsett om det är fotbollsmatch, gatufestival eller EU-toppmöte, deras mål är att i första hand slåss och i andra hand att komma i TV.

Nej, de jag känner för, det är dessa missförstådda hjältar, de som stöder sitt lag ”for better for worse”, de som med samma intensitet står i regnet med 52 andra på en hemmamatch i division 3 som de skulle göra på hedersläktaren på Old Trafford i en Champions League-final. De som reser 42 mil enkel resa för en träningsmatch i mitten av mars, och sen står där vid kanten av grusplanen och lidelsefullt följer varje bollkontakt, ja varje snedspark.

Men en sak undrar jag: kan man bli en riktig, helengagerad fotbollsfantast om man har ”riktig” kärlek i sitt liv? Är fotbollsintresset ett substitut, eller kan de båda formerna samexistera?

Jag vet inte. Jag har själv aldrig kunnat uppbåda den glöd och den energi som krävs för att följa ett lag på det viset, jag är en sån som riktiga supportrar föraktfullt brukar fnysa åt och kalla vindflöjel, en som håller på det lag som vinner.

Fast jag håller inte med. För även om min fanatism är av det beskedligare slaget, så överger jag aldrig lagen i mitt hjärta, i fotboll Tottenham och i ishockey VIK Hockey. Ingen kan komma och påstå att det är lag som vinner ofta, de är tvärtom alltsomoftast inblandade i olika typer av streckstrider, eller också fast förankrade i det ingenmansland varifrån inga lagrar nås.

Men oavsett om det är fotboll, filateli eller kvinnor (eller män, för den delen) som drar till sig din uppmärksamhet, glöm aldrig bort att älska!



Back to Top

Män är hundar, kvinnor är katter? - publ 19/1-07
Män är hundar, kvinnor är katter?

Lite tillspetsat, eller hur? Men ibland känns det så, åtminstone om man hårddrar det. Kvinnan är ljuv, mystisk, vacker, elegant, självständig och omöjlig att förstå sig på. Mannen är lojal, trofast, klumpig, lättledd och tycker om att jaga bollar. Katter har, precis som kvinnor, setts som symboler för svartkonst, magi och olika gudar, medan hundar porträtteras som lojala tjänare och undersåtar, kamratskap och lydnad.

Om man söker på Internet efter bilder på kattungar och hundvalpar, så kan man ana ett mönster. Eller ana, det är inte alltid så subtilt, direkt. Där kattungar avbildas som söta, sovande försvarslösa, där är hundvalparna avbildade i ”roliga” situationer, gärna med cigarrer och konjakskupor. På samma sätt avbildas små flickor gärna som ljuva, väna varelser, samtidigt som små pojkar får attribut som kostymer, bilar och, precis som hundarna, rökverk och kristallglas.

När sen katterna och hundarna blir äldre, så händer egentligen ingenting. Möjligen är det färre bilder på katter nerstoppade i glas, men i allmänhet så är de alltjämnt ljuva, söta och outgrundliga, gärna liggandes på sidan med halvslutna ögon. Hundarna förändras heller inte särskilt mycket, det är fortfarande två scenarier som dominerar. Antingen så är det den trofaste vännen, den lojale undersåten, eller också är det den glade gamängen, festprissen, den kuliga vovven.

Känns mönstret igen? Om inte, titta på tidningshyllan hos din lokale handlare. Eller om du tycker det känns skämmigt, hos handlaren fem mil bort. För vad du kommer att se är att män är antingen kul killar, soldater eller kamrater, och att kvinnorna är objektifierade; antingen ljuva, väna varelser som ligger på sidan med halvslutna ögon, eller också mystiska, söta och obegripliga. Precis som djuren, alltså.

Vad vill jag då säga med detta? Ingenting. Eller allting. Det beror på. Men framförallt så ville jag göra er uppmärksamma på en iakttagelse jag gjort. Rätt eller fel? Det får någon annan bestämma.



Back to Top

Synd om Nickson - publ 17/1-07
Det är synd om mig. Absolutely fucking toksynd. Jag är nämligen ett offer. Ett offer för den globala uppvärmningen, miljöförstöringen, profithungriga företags utsugning av tredje världen och en totalt härdsmältedrabbad knasvinter. För inte kan det väl vara mitt fel?

Jag har nämligen råkat ut för en olycka. En olycka med skyhög panschisfaktor, till råga på allt. Jag har halkat och brutit armen. Och självupptagen som jag är, så kretsar min tillvaro i stort sett enbart kring hur synd det är om mig och hur ont jag har. Svaret på båda punkterna är förresten: JÄTTE!

Har ni tänkt på hur mycket man egentligen använder sin ”dåliga” arm? Om inte så kan jag tala om det för er. Hela jävla tiden! Oavsett vad man ska göra så nog är vänstran där som stöd och avlastning. Öppna en flaska? Ja. Bre en macka? Kan du ge dig på. Gå på toa? Indeed. Dra en handtralla? Äh, vi glömmer det…

Sjukvården i det landsting där jag bor firar stora triumfer i hanterandet av mitt trauma. Själva olyckstillfället var klockan 07:46 måndagen den 15 januari. Efter lite dividerande, telefonerande och skjuts av vänliga arbetskamrater så var jag på familjeläkarmottagningen vid 10-tiden, undersökt, röntgad och färdigbehandlad, sånär som på en liten detalj: gipset. Nu är det så vist ordnat i vårt län att all, upprepar ALL behandling av akuta skador av ortopedisk karaktär blott och endast kan och får tas om hand vid det centrala lasarettet i staden vid den västra åmynningen, basta.

I klartext så innebär det att jag måste transporteras per taxi, på landstingets bekostnad, 7 mil enkel resa för att en snäll sjuksyster assisterad av en nervös AT-läkare ska lägga på en gipsskena och ett förband. Och fort går det inte, taxin släppte av mig hemma ganska exakt klockan 18 på kvällen, 8 timmar efter att jag egentligen var färdigbehandlad…imponerande!

Nåväl, äntligen hemma så kommer jag på att spetskompetensen i residensstaden har glömt en liten detalj. De lever tydligen i villfarelsen att det nog inte gör särskilt ont att bryta armen, inte när man har blivit så otroligt kompetent omhändertagen och vårdad, vid centrallasarettet och allt. Fast där hade de, sin särställning till trots, faktiskt fel. Det gör ganska ont, riktigt ordentligt ont, faktiskt. I alla fall så innebar detta att liten ynklig skribent skickades hem utan vare sig tablett eller recept. Aj. Aj!

Natten klarades av sedan jag ringt till min personlige leverantör av receptbelagd medicin och fått hemleverans av en karta Distalgesic, och morgonen därpå så fixade familjeläkarmottagningen ett recept. Ni vet, de där som inte är betrodda att gipsa.

Nog om detta. Om bara ett par veckor så kommer vårt hus att invarderas av morotsknaprare, blomkålsbloggare, fågelfetischister och annat löst folk, jag kan inte annat än bjuda er välkomna till vår enkla boning och hoppas att ni får en trevlig helg i smalmatens tecken och att ni inte blir matförGIftade…den var gratis, eller hur? Själv ska jag fly detta östrogenstinna sällskap och tillsammans med min son besöka hans farmor, för att på kvällen i glada vänners lag sträva efter att enbart inmundiga föda och vätskor med ett så högt GI som det bara är möjligt.

Men det är ju jag det.

nickson



Back to Top

Julkrönika - publ 22/12-06
“’T’was the night before Christmas”… så började en annan tänkare sin berättelse en gång för ganska länge sedan, och utan andra jämförelser i övrigt så ska jag på något sätt försöka förmedla någon sorts julstämning. Fan tro’t. Nåväl, här kommer en lätt osammanhängande text om min barndoms jular, minnen, förväntningar och andra osorterade åsikter och iakttagelser. Mycket nöje!

Barndomen, ja. Mina minnen av barndomens jular utspelar sig till 90 procent i Särna i nordvästra Dalarna, långt bortom ära och redlighet och med en meter snö och aldrig varmare än 20 minusgrader, riktig vinter med andra ord. Kommer ihåg ett flertal morgnar då termometern darrade runt minus 40 grader, och då man med ungdomens oförstånd ändå klädde sig och kastade sig ut i närmaste snödriva för att gladeligen rumstera runt, obekymrad av kylan. Idag skulle man nog behöva hota med kompanismörj eller nåt för att få ut mig i såna temperaturer…

Utan att vara religiös så är det julottan som satt de djupaste spåren, om inte minnet sviker så har jag varit på ett antal sådana, och för att göra bilden av en romantisk tok(det är en image jag gärna försöker upprätthålla) komplett så ska jag här och nu erkänna att jag faktiskt har åkt till julotta i hästdragen släde vid minst ett tillfälle, och att det är väldigt mysigt. De hemgjorda marschallerna(tomma kaffeburkar i plåt fyllda med sågspån och dieselolja…) lyste från i stort sett varje infart i byn, snön knarrade och doften av hästspillningen silades nätt och jämnt genom halsduken som man hade dragit upp över mun och näsa. Mycket mysigt.

För att i viss mån nyansera bilden av hur teknikens framsteg har närmat sig nordvästra Dalarna så kan jag meddela att jag även färdats till kyrkan i bil och per snöskoter, men sånt får man ju inga extra romanspoäng för... däremot kan man från män i bekantskapskretsen få lite credit för själva skoteråkningen, framförallt om man nogsamt framhåller vilken hastighet turen gick i, något som jag inte tänker avslöja här, man vet aldrig hur långt lagens långa arm kan räcka. Fast sällan till Särna, förstås. En gång i mitten av 90-talet så hade byn det tveksamma nöjet att omnämnas på mittuppslaget i Expressen, under den journalistiskt oemotståndliga rubriken ”Sveriges Twin Peaks”… budskapet var att här var polisen rädd för att gå ut på kvällen, ty ingen gick säker från lokalbefolkningen. Tydligen så hade det gått så långt på den tiden att nyrekryterade poliser rekommenderades att inte bosätta sig i samhället.

Nåväl, det har förhoppningsvis lugnat sig nu. Kanske.

Annars så kan barndomens jular sammanfattas med ett ord: väntan. Man tillbringade tiden från tidig morgon till midnatt med att vänta på än det ena än det andra. På morgonen vill man att det skulle bli eftermiddag(Kalle Anka!), på eftermiddagen väntade man på kvällen(julklappar!) och på kvällen så väntade man på nästa dags morgon, så att man kunde störta ut i snön och roa sig med de utomhusklappar man fått... måste ha varit påfrestande för föräldrar och släktingar, har en känsla av att man inte alltid var så lätt att ha att göra med under julen.

Nu är det nya tider, och nya traditioner. I år är första året som min lille son upplever julen ”på riktigt”, och det ska bli spännande att se hur det blir. Han är ordentligt indoktrinerad från dagis med tomtar, julsånger, pepparkakor och förstås dessa ständigt återkommande paket, så det är ingen risk att barnen missar det kommersiella julbudskapet. Nåja, några paket lär han nog få, om inte annat så av far- och morföräldrar… vi har varit tvungna att fastställa lite regler för att det inte ska spåra ur fullständigt, såsom att paket bara får vara synliga när de ska öppnas, dvs inga pakethögar under granen, tidigarelagd klapputdelning och så vidare. Just nu brottas jag med frågan om tomte eller inte tomte… jag vill inte vara en sån där pappa som alltid är och köper tidningen på julafton. Kommer tid kommer råd, heter det, vi får väl se.

Gack nu åstad och njut av samvaron, högtiden och kanske framförallt ledigheten. Ta det lugnt, stressa inte för mycket och glöm inte att allt, även julen, blir vad man gör den till. Du bestämmer själv vilka traditioner Du tycker är viktiga, kom ihåg det!

God Jul!!!



Back to Top

"Det blir aldrig som man tänkt sig…- publ 17/12-06
"Det blir aldrig som man tänkt sig…

Har ni tänkt på det? Att det aldrig blir som man har tänkt sig? Handen på hjärtat, hur många av er har uppfyllt de drömmar ni hade som unga? Upp med händerna…såja, kom igen, var inte blyga! Nä, det var väl det jag tänkte – inga händer!

Likadant är det med mig. Först ville jag bli någon typ av idrottshjälte, fast det sket sig på att det var så tråkigt att träna. Och jobbigt. Jag menar, vem vill lägga ner flera timmar varje dag för att eventuellt kanske så småningom bli proffs och få ordentligt betalt. Och skulle man nu klara av att gå hela vägen och bli bäst, då skulle man säkert bli det i någon het, TV-mässig idrott som varpa eller rytmisk sportgymnastik. Men nu är det kört. Ingen skulle, i annat än avskräckande syfte, betala för att få se mig utöva vilken som helst fysisk aktivitet. Möjligen skulle jag kunna få betalt för att avstå.

När jag uppnått den insikten så fick jag för mig att jag skulle bli rock- eller popstjärna. Var jag nu fick det ifrån, tondöv och omusikalisk som jag är. Och inget instrument kan jag spela. Inte ens triangel. Lika illa är det med sjungandet, jag kan möjligen skråla en och annan gammal Elvis-låt om jag blir tillräckligt full och sentimental, och det ska jag säga er: det är tur att Elvis är död! Annars hade min sång kunnat ta kål på den stackaren.

Det sista hoppet står nu till att bli en berömd och erkänd författare, det är ju inte alltid samma sak. Fördelen med den karriärvägen är att de ofta får sina genombrott i vad man skulle kunna kalla mogen ålder. Nackdelen är att de oftast är för gamla för att kunna ha kul för pengarna, och för att kunna dra nytta av berömmelsen. Och vad är det för kvalitet på författargroupisar? Finns det? Man hör aldrig talas om att det hänger ett gäng vackra villiga blondiner utanför Grand i samband med Nobelprisutdelningen, hur är det egentligen? Kan ingen berätta!

Så egentligen är det här en uppmaning. En vädjan till Svenska Akademien. Ge mig Nobelpriset. Nu! När jag är ung(nåja) och kan ha kul för stålarna. Sen lovar jag att skriva en modern klassiker, Romanernas Roman, en bok så svår och så bra att ingen utom ni kommer att förstå den och ha glädje av den. Jag lovar! Om jag bara får priset…

Och om inte annat så lovar jag att avslöja allt om Nobelpristagargroupisarna…DEN boken skulle sälja!"



Back to Top

Ensam är stark - publ 30/11-06
Ensam är stark. Så fan heller. Ensam är bara… ensam. Lägg till trötthet och du har ett recept på lycka och välmående. Not. Om ingen ser dig, finns du då? Existerar du bara, eller inte ens det? Moi, je n’existe pas.

Vad gör man när det inte hjälper hur älskad man är, hur framgångsrik man verkar eller hur många välmenande vänner man har? I-landsproblem? Nja, hur verkligt som helst för den som drabbas. Snarare ett symptom på hur vi i den industrialiserade världen har löst alla våra problem med en högre levnadsstandard och en allt överskuggande teknikfixering. Tror oss löst, kanske man ska säga, för problemen finns kvar, om än i nya kläder.

Nu kallas det informationströtthet, utbrändhet och att gå in i den så välkända väggen, och ni-vet-vem vet om det är så mycket bättre än forna tiders utslitna kroppar, för vem vill egentligen ha en aldrig så pigg kropp runt sin utslitna själ?

Kanske står vi vid ett väg-själ. Kanske måste vi bestämma oss för vad vi vill, hur vi vill leva och på vilka villkor. Fast frågan är om det är vår sak att ta de besluten, om de inte redan har tagits eller kommer att tas av för oss okända personer i styrelserum i Bryssel, New York, Mumbai eller Beijing?

Nåja, ryck upp dig grabben. Allt är inte så hopplöst som det synes vara, man vill ju i alla fall tro det. En fröjdefull jul, och allt det där. Men nästa år, då jäklar ska jag visa dem, nästa år…

P.S. Alla likheter med verkliga personer eller händelser är tillfälliga och endast ett utslag av författarens/skribentens livliga fantasi. Ta häromnatten, då drömde jag… och vi bara… jisses!... är hon så vig?... kunde inte ana… o ja… mer… skit också.



Back to Top

Snart december - publ 29/11-06
Snart december.

Beroende på var och ens läggning så är man antingen fylld av entusiasm eller onda aningar, men ingen är opåverkad av julen och dess galenskaper. Ty galet är det, och med risk för att låta som den gnälliga gamla gubbe jag snart är så blir det aningen mer skruvat för varje år som går. Trädgårdskonsten, eller vad man nu ska kalla den, når hela tiden nya och allt fasansfullare höjder, allt ska lysas upp intet är för smått för att inte kläs i ljuskedja.

Och jodå, vi har fallit för trycket vi också. Vi har redan utegranen stadigt monterad i en gammal parasollfot, klädd med ljus och strategiskt placerad för bästa effekt. I ett fönster hänger en julängel, döpt till Elin av sonen, och till buskarna på framsidan finns det ytterliggare en kedja inköpt. Vi har dessutom, utan egen försorg, begåvats med en ganska hiskeligt ful tomte i plast, cirka 80 cm hög och med en lampa monterad inuti. Han är en välmenande gåva från några vänner, och kommer denna vinter att bo någonstans på baksidan till våra grannars förtret.

Vi har nämligen en sorts tävling, vi och våra kompisar. Det hela började med ovan nämnda tomte som vi fick i inflyttningspresent i samband med förra flytten, och därefter har det blivit en sport att hitta så fula och hemska trädgårdsprydnader som möjligt att förära varandra i anslutning till flyttar, födelsedagar och andra högtider. Tungviktstiteln just nu hålls av de glada kamrater som förärade oss med en dryga metern hög replika av statyerna på Påskön, känsligt utförd i någon sorts terrakotta… ni kan ana hur stolta vi är!

Det om detta. Över till viktigare saker. Observera gärna den osökta ordvitsen… i alla fall, har ni tänkt på att de som i likhet med flertalet på den här sidan ägnar sig åt att räkna och väga och springa och ha sig inte fungerar som vanligt folk? När vikten går ner går humöret upp, och tvärtom. Viktnedgång=uppåttjack… endorfinerna viner kring öronen och allt är prima liv. Viktuppgång=nedåtdito, och då vins det banne mig ingenting, inte kring deras öron åtminstone. Mina får däremot utstå med en hel del.

Tillbaks till den stundande högtidsperioden. Några julråd tänkte jag bidra med, om de är så julspecifika vete fan, men råd är det, och jag tycker att de är både viktiga och allmängiltiga, så ni får stå ut med dem helt enkelt:

• Älska! Ett av mina favoritämnen, jag vet, men ack så viktigt! Låt kärleken strömma över dem ni anser vara förtjänta av den, lite spiller alltid på dem ni inte tycker förtjänar den, och då har ni gjort världen till ett bättre ställe...

• Ta det lugnt. Det blir jul även utan hemlagade köttbullar, mormors pressylta och gammelfarmors knäckrecept. Gör det som är viktigt och skit i resten... om ingen i familjen äter grisfötterna i gelé så strunta i det!

• Fira inte den kommersiella julen, inte heller den religiösa(även om det självklart står var och en fritt att göra som han eller hon vill...), utan koncentrera er på den mentala julen, den som får oss att tända ljus, att le mot våra medpassagerare på bussen, att kasta snöboll på vår käresta, att drömma om öppna spisar och att helt enkelt tänka vackra och kärleksfyllda tankar om våra medmänniskor! Så, då har ni fått er lite julevangelium enligt Rickard, gack nu åstad och sprid ordet... men framförallt, gör bara det ni känner att ni vill, inte vad ni eller er omgivning tycker att ni måste!

P.S. Ett otroligt stort jättegrattis till allas vår favvo-Morran, som har fått smaka på det äkta ståndet. Eller vad det nu heter… GRATTIS!!!

P.S. 2 Ela, vi tänker på dig. Kram!



Back to Top

Att vänta på advent 8/11-06
Att vänta på advent

Utanför fönstret ligger snön decimeterdjup. Det är runt fyra minusgrader, och när man andas så ryker det ur munnen, helt utan assistans av broder Nikotin och syster Tobak. Natten är mörk och enslig, och en känsla av vemod har lagt sig över bygden. Ensam sitter jag framför datorn och försöker förgäves reda ut mina tankar, suktar lite efter något gott och bedövande att dricka och längtar rent allmänt efter att få sova.

Det är ingen speciell dag idag, men ändå så känns det som om jag de facto väntar på något. Gott eller ont, det vet jag inte, men något är det. Det känns i den kalla luften, anas i skuggorna som trots allt rör sig utanför fönstret, och spänningen är av den där suggestiva sorten, den som ger ett lätt sug i magen men inga skrika-rakt-ut-upplevelser. Konstigt.

En gång för snart tre och ett halvt år sedan så satt jag sent en kväll, inte olikt den här kvällen, och skrev en text som i förväg beskrev hur jag och min hustru hade upplevt vårt bröllop. Inledningen snodde jag från Marie Fredriksson, ni vet ”det här ska bli den bästa dan i mitt liv”, och det trodde jag ju då. Sen föddes Sebastian ett drygt år senare, och då insåg jag att jag hade haft fel. Tokfel. Fast texten blev bra, den publicerades senare i kvalitetspublikationen Skoda Journalen och rönte viss uppskattning från släkten.

Varför skriver jag nu om det denna mörka novemberkväll? Ingen aning, lite skrivsugen och en smula vemodig så kom jag att tänka på svunna tider och glömda texter, och så blev det som det blev. Hade tänkt mig vara rolig, att försöka locka mina kära damer att om inte skratta så i alla fall att dra på munnen, men känner nu när jag kommit några rader in i eländet att jag nog inte är på humör för humor. Typ.

För det är mycket elände i världen, nu precis som eljest, och så fort man kan sluta oroa sig för någonting så fyller hin håle på med något nytt skit att få magsår över. Blä! Nu senast är det växthuseffekten som har gjort storstilad comeback på kvällstidningarnas löpsedlar och förstasidor, och kan det få folk att tänka så må det väl vara hänt, antar jag. För inte kan det väl vara sant som jag läste på en sida på Internet(fritt översatt): ”Det finns ingen växthuseffekt. Chuck Norris frös, så han vred upp solen ett par snäpp.” För fler meningslösa och påhittade citat, se http://www.chucknorrisfacts.com

I morgon är det den åttonde november, en dag som alla andra kan tyckas, men en dag jag bävar inför. Jag hoppas att den ter sig mer lockande för det stora flertalet, och att ni äter det ni ska och motionerar och rent allmänt är fina flickor och pojkar, sover med händerna på täcket och avhåller er från självbefläckelse och andra synder. Ty den som sover kan minsann också synda, det har vi om inte annat pastor Runars ord på!

I väntans tider går vi ju lite till mans, och kvinns med för den delen, ty snart presenteras vad som blir årets julklapp. Kan man möjligen räkna med att det blir något som man inte har råd med, inte behöver och som är glömt om ett år? Bakmaskin, någon?

nickson



Back to Top

Äntligen fredag! publ 27/10-06
Fredag. Äntligen fredag! Som jag har längtat, och många med mig tror jag. Inget mer arbete den här veckan, och en lugn och skön helg framför sig i familjens sköte. Eller hur?

Fel, fel, fel, som de sa i ”Fem myror är fler än fyra elefanter”, jättefel. Igår blev sonen hemskickad från dagis för att han fontänspydde, för att sedan lalla på som vanligt hela dagen och kvällen helt utan problem. Idag ska jag besöka några ”literary challenged” kompisar, som det heter i det stora landet i väster, för att snacka skit, äta gott och dricka precis lite mer än jag tål av brända och destillerade drycker. På lördag så får vi besök av kompisar med barn för ett försenat 2-årskalas, och sen på kvällen ska hustrun ut på dumheter med några väninnor i Stockholm, och som om inte det räckte så kommer mina svärföräldrar på besök på söndag…

Tur det är måndag snart, så man får vila upp sig! När det gäller viktminskningsrelaterade frågor så rasar hustrun i vikt, även om hon inte tycker det själv. Varför är kvinnor aldrig nöjda? Vi män kräver, i vårt tycke åtminstone, så väldigt lite för att må bra: sport i TV, öl i glaset och lättklädda damer att vila våra trötta ögon på. Enkla nöjen åt enkla människor, helt enkelt, så varför är ni så svåra? Hur man än gör så blir det fel. Och gör man någon gång av misstag rätt så vet man att det blir fel nästa gång.

För egen del så tror jag att min vikt står still. Fast jag vet inte, jag väger mig i princip aldrig. Av princip. Men det finns planer på så kallad påtvingad motion i och med att jag ska börja cykla till jobbet, har med anledning av detta lämnat in cykeln på genomgång, den behövde nog det efter sisådär 8 år på morsans loge… dessutom så finns det lösa planer på att lösa ett tocken däringa gymkort, givetvis kraftigt subventionerat av brukspatron, och dit kan man ju alltid gå för att träffa folk. Sina jobbarkompisar, till exempel, de som man är lite lagom trött på ändå. Lockande värre, eller hur?

Avslutningsvis så vill jag dels tacka för all uppmuntran ni har strött över min inte så magra lekamen, och dels önska alla lycka till i sina strävanden efter lycka, smärta och välmående. Smärta, kanske ni undrar? Jo, ni vill bli smala, och att vara smal är att vara smärt, och böjer man det måste det väl bli smärta. Eller har jag fel?

nickson



Back to Top

"And the winner is… 23/10-06
"And the winner is…

Det stora samtalsämnet på siten just nu är ju vem jag är. Och det är ju smickrande, det ska erkännas, att en sån tjusig skara damer inte gör så mycket annat än tänker på lilla (fast inte såå liten…) mig, det värmer. I enlighet med de direktiv som hon med piskan, dvs Veronica har givit mig så ska jag fortsätta att hålla er på halster, och efter vad jag har hört om henne så törs jag inte annat än lyda...

Så mycket kan jag säga att följande förtjysande flickor hittills har varit inne på rätt spår:

• Annis

• Mekberg

• Telefonist

• Ela

• Babben

Hjälpte det?

I alla fall, tanken är att jag ska skriva lite om hur det är att leva med er, kära vänner, och försöka ge er min bild av hur det är och skulle kunna vara. Någon absolut sanning ska ni inte räkna med, jag kan bara garantera en solitt subjektiv bild av verkligheten. Min verklighet, alltså.

Förhoppningsvis så blir nästa krönika bättre än den här, för det här blev ärligt talat ganska trist, eller hur? Nåja, om inte annat ger det ju utrymme för förbättring!

Förresten, hur hinner ni vara inne så mycket och både läsa och skriva? Jag tycker ni verkar äta hela tiden, och när ni inte äter så pratar ni om mat. Och vikt. Och vad ni ska äta härnäst. Hur mycket ni kan äta av ditten och datten. Tröttnar ni aldrig? Fast det kanske är som med killar och sex…

Nåja, vi kommer att höras med ojämna mellanrum, under tiden hoppas jag att ni har det bra och försöker njuta av livet, det är det enda liv ni kommer att få!

Fast innan vi skiljs, ett turkiskt ordspråk: "Den människa som inte är vacker vid 20, stark vid 30, rik vid 40 och vis vid 50 blir aldrig vare sig vacker, stark, rik eller vis." Fan tro’t.

P.S. För lite annan skön läsning, schyssta och manschauvinistiska boktips och som en del i er allmänbildning rekommenderar jag http://www.litteraturklubben.se

Nickson"



Back to Top